Den senaste tidens skriverier  i massmedia om assistans skrämmer mig  ,det gör att jag har blivit rädd och funderar på att inte visa mig så mycket i det sociala rummet. Kan försäkringskassans spariverdrabba mig . Tycker dom kanske att jag är för frisk i min ALS, för socialt aktiv  med ALS? 

kan jag förlora min assistans helt eller delvis ? Detta är frågor som återkommer i mina tankar oftare nu än förr . 

Jag känner stark oro för framtiden Jag upplever också att min oro blir bekräftad av att se hur andra med assistans blir behandlade av Försäkringskassan .

När man följer debatten så verkar det vara helt slumpmässigt vilka som har fått sin assistans indragen helt eller delvis och det på helt ofattbara grunder. 

Mannen som haft assistans i 30 år erbjuds nu ett boende med service åtaganden  

Har vi som funktionshindrade inte valmöjligheten ifall jag vill vårdas hemma eller på ett boende ?  

Kvinnan som dog på toaletten klarade inte besöket själv ,men tog en chans att prova själv i samband med en social aktivitet . 

Hur viktigt är inte det sociala livet för att ge en mening till just livet att få delta i samhället och att få ta plats i de allmänna rummen att få vara med  i vardags livet. 

Tillgängligheten skall inte bara innefatta  den fysiska miljön men också i den psykiska miljön  (önskar att det fans )en tillåtande miljö att vistas i med funktionshinder  

Idag tar man ifrån människor möjligheten att finnas till på sina villkor . 

Den enskilda individen blir begränsad av att förlora assistans  

För det allmänna välbefinnandet  som stärks vid sociala kontakt ,blir det ett slag i magen för enskilda  individer och leder till att det blir svårare att orka kämpa mot kroniska sjukdomar . 

Kanske socialministern har missförstått vad LSS -lagens intetioner var från början.