Jag åkte sjukresa tur och retur. På hemresan fick vi, jag och assistent en riktigt arg chaufför. När jag skulle in i bilen såg jag att den var rostig och såg verkligen ut som om den var ur trafik. Rampen hängde i ett hemma gjort snöre som släpptes efter med handkraft på marken.

Han muttrade hela tiden "chaffisen" när han arbetade eller rättare sagt stånkade och stönade, och upplevde att det var trångt och svårmanövrerat När han väl skulle sätta sig i bilen så fick han inte till det med sitt förarsäte, då brast det för honom.

Han svor och skrek, ja jag trodde han skulle slita sätet i stycken Det stackars sätet fick vara boxboll ett tag till denna mannen som var stor och reslig säkert 1.90 lång och lite lätt överviktig. 

Han uppgav att hans bil var på service sedan 3 dagar och det var tur för oss som slapp och åka med bilen mer än 1 timme. Han tyckte synd om sig själv och sa; Tänk på mig som är fast i denna bilen sedan 3 dagar. Efter detta utbrottet skulle vi betala och då fungerade inte terminalen riktigt. så då kom nästa skottsalva med verbala okvädingsord. En riktigt otrevlig stämning spred sig i bilen. 

När han väl kom till rätta bakom ratten så sa han högt att nu kör vi lugnt och sakta mot Trollhättan, men så blev det inte.

Han körde på marginalerna och för nära andra fordon. Ett tag tänkte jag att nu krockar vi. när vi var utanför Göteborg så pratade han på som en papegoja om sina semesterresor, i och för sig trevligare än svordomar. Lite balans i bemötandet hade inte skadat. 

 Halvvägs till Trollhättan satte han på dansmusik kanske för att ingen svarade när han pratade "Två mörka ögon "och leendet du gav mig, musiken spred sig som en varm filt i bilen ...kändes lite trevligare och mina tankar gick till Lane Loge. Vi kom fram säkrade, hem ljuva hem. När vi klev av sa han: Nu är ni fria! 

Då tänkte jag, fria jag sitter fjättrad för resten av mitt liv i min rullstol och han klagade över en skruttig bil? 

Orkade inte ta någon diskussion med honom om frihet. Jag var bara glad över att vara hemma.